Rätt form för hästen - eller för ögat?

Oavsett vilken disciplin inom hästvärlden vi valt att centrera oss vid kan knappast någon ha undgått att komma i kontakt med ett mycket väl användt, samt, enligt mig, i många fall missvisande begrepp. Det jag talar om är förstås ordet "form", vilket jag tänkt ta upp idag, då det är så många som faktiskt inte ens har någon aning om hur en äkta form ser ut samt hur man ser skillnaden på en simpel krökning av nacken med massor av påskjut eller en stabil samling. Även fast de flesta säkert hört precis detta tusentals gånger redan verkar det vara så många som helt missar det och istället följer med strömmen..? 
Vad är egentligen form? Varför ligger det så enormt mycket fokus just vid det?
   När vi sätter oss på ryggen på våra hästar blir det en hel del extra kilo för hästen att bära på. Hade vi kunnat sprida ut vår kroppsvikt över hela hästens rygg utan tryckpunkter hade det inte varit några större problem att bära upp ryttarens vikt, men det går förstås inte att göra. Istället när vi sätter oss i sadeln tynger det ner hästens framdel, som inte alls är gjord för att bära så mycket extra vikt. Då vi, som ryttare, rubbar hästarnas naturliga balans och viktfördelning i kroppen är det viktigt att vi hjälper dem hitta ett sätt att ridas utan att ta skada av det, vilket alltså är syftet med att arbeta och rida hästen i form.
 
   Mer utöver själva ordet "form" har antagligen i princip allihopa även hört en annan himla bra tanke: att formen ska komma bakifrån, inte framifrån. Detta håller nog de flesta med om, det är ju logiskt att det är bakifrån samlingen ska komma då det är till de starka bakbenen vi vill förskjuta tyngdpunkten då det ska bli deras uppgift att bära och balansera upp häst(+ryttare). Så fort bakbenen slutar bära läggs återigen tyngden över på framdelen, alltså: inga aktivt bärande bakben - ingen samling. 
   När bakbenen börjar trampa länggre in under sig mot tyngpunkten kommer det att dra med sig bäckenet som då vinklas bakåt. I samband med att bäckenet vinklas bakåt kommer också ryggen och hästens överlinje att höjas. Då höjs också ryggens främre del, området kring manken och framdelen får bära mindre vikt. När den delen av ryggen höjs kommer halsens S-kurvor att rätas ut och halsen kommer att längas. Det är alltså i detta stadie hästen går i form och bär sig själv på ett bra sätt.
Vissa ryttare brukar "klämma ihop" hästen till en "form" mellan skänkel och tygel. Det är förvisso ett lättare sätt att få hästen att "gå fint" med krökt nacke. Men en häst som blir riden på detta sättet kommer aldrig någonsin kunna bära upp sig och sin ryttare på ett korrekt sätt då halsen istället för att längas blir tvingad till att dras ihop. Halsens s-kurvor växer, ryggens främre del åker ned och bakdelen upp vilket inte ger bakbenen en enda chans att kunna bära vikt.
 
   Så varför ser jag ändå otroligt ofta ryttare (även erfarna som rider i höga klasser inom dressyr) vars hästar släpar bakbenen bakom sig och istället bär upp sig på bogarna? Starka ryttare med flashiga kandarträns som drar ihop hästens hals så långt uppåt-bakåt det bara går och kallar det "att gå i form" även fast det är den allra skadligaste och mest utsatta positionen att gå i för en häst som bär på en ryttare? Men det förstås, det viktigaste är ju i alla fall att få högre procent på en tävling.
   Nu är det faktiskt dags att börja tänka om angående formens syfte. Är det för att hästen ska bära sig rätt och aktivera de rätta muskelgrupperna eller är det för att ryttaren ska se häftig ut och vinna en tävling? Var gick det egentligen snett någon stans?
Hästhälsa, Viktigt och Läsvärt | | 11 kommentarer

The Levade

"The white stallion Leal in the Levade" - Johann Georg von Hamilton
✩ ☽ ☼ ☾ ✩
En levad är väl i princip steget över skolhalt, piaff och passage. I en korrekt utförd levad bär hästen 100% av sin egen kroppsvikt på bakbenen och är därför maximalt samlad. Ryggen bör ha en vinkel av ungefär 35 grader och manken stanna på samma höjd som i normalfallen, alltså hålla samma mått som hästens mankhöjd, men några centimeter hit eller dit är inte hela världen. Bakbenen bör vara placerade parallellt och inte för brett isär.
En sak som är viktig att förstå är skillnaden mellan en levad och en stegran. När en häst stegrar kastar den upp frambenen och överkroppen samt balanserar upp sig på bakbenen, medan den i levaden viker in sina framben och sedan stannar i den positionen i endast ett par sekunder.
Genom att be hästen utföra en levad kan man se om piaffen lärts in på rätt sätt, med en korrekt samlad och avslappnad häst. Har piaffen lärts in så det snarare liknar nervösa trippningar med en spänd häst som går på framdelen kommer hästen med största sannolikhet finna denna övning mycket upprörande och förmodligen försöka streta emot.
Denna övning kan endast tränas in genom misstag: man börjar be hästen om en mycket samlad piaff på stället. Tillslut kommer hästen börja bära mer och mer vikt på bakbenen och trampa längre och längre inunder sig. Så fort hästen sedan tar minsta lilla snedsteg, tappar balansen och hamnar på bakbenen, är det viktigt att hinna berömma det exakta tilfället och sedan avbryta övningen. I början kommer hästen endast kunna "sitta" för en väldigt kort stund då det är en mycket krävande övning, men ju mer träning och erfarenhet den får kommer den kunna sitta längre och även utföra rörelsen med ryttare på ryggen, om så önskas. 
OBS: Ej att förväxla levaden med pesaden, som är en liknande variant men där ryggens vinkel bör ligga vid minst 45 grader eller mer. I pesaden är det även hästen själv som "reser sig", medan den i levaden snarare "sätter sig".

Att bli klappad - vad tycker hästen egentligen om det?

Har tagit detta inlägg och försökt översätta så gott jag kan så ni slipper fler långa inlägg på engelska, tyckte det var för värt för att inte orka läsas ;-)
Yes! En felfri runda! Inte en enda rivning! Woohoo! En stor fet high-five på det, kompis!
Eh. Eller, ja. Kanske inte.
 
Jag blir precis lika exhalterad som alla andra när mitt favoritsportlag gör något bra, vare sig det är ett fotbollsmål eller en homerun eller en felfri hopprunda. Jag vet precis hur det är - ur högtalarna spelas nationalsången, publiken hoppar och jublar, sportkommentatorerna talar om hur fantastiskt det är och alla i hela laget, även tränaren, ger den stora stjärnan för dagen en high-five. Det är en del i hela sportrörelsen, en handling av spänning; och ofta en stor ära till den som får high-fiven.
 
Men när den man high-fivear har hovar istället så, tja, tror jag att äran kan komma att bli lite missvisande.
 
Om och om igen under 2014 Alltech World Equestrian Games i Normandie såg jag ryttare som gjorde denna sorts modifierade high-five med sina hästar. Ja, visst förstår jag förstår att de är upplyfta och uppjagade, och jag fattar att de älskar sin häst så mycket det bara går under den stunden. De vill att hästen ska veta att de är typ så nöjd man bara kan bli med dess insats. 
 
Men den där modifierade high-fiven - de flesta skulle säkert kalla det en översvallande "klapp" - är helt ärligt en ganska rejäl smäll på halsen. Ofta tre eller fyra på raken, utförda med all den kraft som lagrats från den glädje och exhaltering som tillkommit efter vinsten av rundan och arenans omgivning, som inte alltför sällan smällt så högt att man kunnat urskilja ljudet från klappen mitt i allt publikjubel.
 
Samtidigt som allt det där förstås ser mega-super-duper-sportigt ut finns ju hästen där och tycker säkert att; "Va? Vad har jag gjort? Varför smäller du till mig, varför slår du mig? Jag som just gjort en felfri runda!"
Självklart är klappen ett väldigt vanligt sätt att säga tack till hästen. Folk har gjort så i årtionden, och säkerligen århundraden också, inom alla olika tävlingsdicipliner och förstås även utanför tävlingbanan.
 
Men allt det betyder att vi, i årtionden och säkerligen århundraden också, bara har förvirrat våra hästar. "Hallå där", säger hästen. "Jag har ju gjort ett bra jobb, jag har varit duktig! Varför blir jag alltid slagen när jag gjort mitt bästa?"
 
Forskare har tittat närmre på vad för slags beröring våra hästar föredrar. Fil. Dr. Andrew McLean har även - framgångrikt - tränat en del av sina undersökningshästar genom att bara använda "klia på manken" som den enda positiva förstärkningen (utan att ha använt sig av negativ förstärkning alls). Och forskare vet att hästar är känsliga vid beröring, mycket känsligare än vad folk brukade ana. Vissa forskningsgrupper har även demonstrerat hur olika hästar reagerar och svarar på olika sorters massagetekniner vilket har visat att de är mycket känsliga djur samt har förmågan att urskilja minsta lilla skillnad i beröringen.
 
Vi vet nu att hästar föredrar den mjukare beröringen, och min gissning är även att de förmodligen inte har någon förståelse för konceptet av den ärofyllda och sportsliga high-fiven de får inne på tävlingsbanan. Jag förstår dock att det kanske känns lite antiklimatiskt där ute om ryttarna skulle sluta "smäll-klappa" deras hästar efter felfria rundor och istället börjde klia dem på manken. 
 
Dock är det en del dressyrryttare som börjat med detta , och det fungerar. Givetvis samlas inte en riktigt likadan publikmassa som vid hopptävlingar. (Med det sagt skulle ni hört det enorma folkjublet efter att Charlotte Dujardin och Valegro avslutat deras kür!) Men, en vänlig smekning eller ett litet kliande fungerar finfint för att få fram "Duktig polle, det där gjorde du bra"-budskapet så mycket bättre än vad någon mänsklig "smälla till-tradition" någonsin skulle kunna.
 
Hur brukar du tacka din häst efter en riktigt bra ritt?
 
Hästhälsa, Viktigt och Läsvärt | | 4 kommentarer
Upp