Jag SKULLE ju inte köpa något sade jag ju..!

Idag har varit en himla lugn och skön dag för mig, faktiskt! Min gymtid blev inställd (hehe, syyyynd) så jag kunde stanna hemma lite längre och äta det som fanns kvar av förra veckans halvlyckade Chocolate Chip Cookie-bak.
   Vid fyratiden mötte jag upp Emma på stan för att snabba oss iväg till Hööks, andra gången på rak för mig! Denna gången hade jag verkligen planerat att inte köpa någonting då jag faktiskt slog på stort med schabraket igår men kunde inte hålla mig från att få med mig ett litet pannband, ändå...
Ungefär såhär såg det ut, fast svart. (Hittade ingen bild på Hööks hemsida och jag fotar för dåligt, men detta här över liknar det jag köpte och går att hitta här). 
   Var sugen på ett ganska neutralt pannband faktiskt och tyckte det var lite speciellare än ett vanligt slätt. Nästa gång blir det det tvådelade Madde, loovar! Eller... det blå kanske? Tror i alla fall att Macke kommer passa jättebra i det och ska bli kul att testa både det nya schabraket och pannbandet imorgon, då jag ska träffa honom efter att ha varit åtskilda i en hel vecka(euw)Slutar även tidigt så har nästan hela dagen på mig att vara i stallet och gulla. Så mysigt 
Något annat som är kul är att jag nu planerat in min första uteritt (vilket vill säga något annat än den långa vägen till ridbanan) i detta stallet, på lördag, tillsammans med en annan medryttare till en av hästarna i stallet. Ser verkligen fram emot det, ska bli så kul att få någon att rida ut med och förhoppningsvis lära känna bättre. Så det tror jag kommer bli riktigt kul. Ser verkligen fram emot helgen!
Allmänt, Shopping/Vill Ha | | 4 kommentarer

Dem pwetty eyes

 
Bilder, Macke | | 4 kommentarer

Att bli klappad - vad tycker hästen egentligen om det?

Har tagit detta inlägg och försökt översätta så gott jag kan så ni slipper fler långa inlägg på engelska, tyckte det var för värt för att inte orka läsas ;-)
Yes! En felfri runda! Inte en enda rivning! Woohoo! En stor fet high-five på det, kompis!
Eh. Eller, ja. Kanske inte.
 
Jag blir precis lika exhalterad som alla andra när mitt favoritsportlag gör något bra, vare sig det är ett fotbollsmål eller en homerun eller en felfri hopprunda. Jag vet precis hur det är - ur högtalarna spelas nationalsången, publiken hoppar och jublar, sportkommentatorerna talar om hur fantastiskt det är och alla i hela laget, även tränaren, ger den stora stjärnan för dagen en high-five. Det är en del i hela sportrörelsen, en handling av spänning; och ofta en stor ära till den som får high-fiven.
 
Men när den man high-fivear har hovar istället så, tja, tror jag att äran kan komma att bli lite missvisande.
 
Om och om igen under 2014 Alltech World Equestrian Games i Normandie såg jag ryttare som gjorde denna sorts modifierade high-five med sina hästar. Ja, visst förstår jag förstår att de är upplyfta och uppjagade, och jag fattar att de älskar sin häst så mycket det bara går under den stunden. De vill att hästen ska veta att de är typ så nöjd man bara kan bli med dess insats. 
 
Men den där modifierade high-fiven - de flesta skulle säkert kalla det en översvallande "klapp" - är helt ärligt en ganska rejäl smäll på halsen. Ofta tre eller fyra på raken, utförda med all den kraft som lagrats från den glädje och exhaltering som tillkommit efter vinsten av rundan och arenans omgivning, som inte alltför sällan smällt så högt att man kunnat urskilja ljudet från klappen mitt i allt publikjubel.
 
Samtidigt som allt det där förstås ser mega-super-duper-sportigt ut finns ju hästen där och tycker säkert att; "Va? Vad har jag gjort? Varför smäller du till mig, varför slår du mig? Jag som just gjort en felfri runda!"
Självklart är klappen ett väldigt vanligt sätt att säga tack till hästen. Folk har gjort så i årtionden, och säkerligen århundraden också, inom alla olika tävlingsdicipliner och förstås även utanför tävlingbanan.
 
Men allt det betyder att vi, i årtionden och säkerligen århundraden också, bara har förvirrat våra hästar. "Hallå där", säger hästen. "Jag har ju gjort ett bra jobb, jag har varit duktig! Varför blir jag alltid slagen när jag gjort mitt bästa?"
 
Forskare har tittat närmre på vad för slags beröring våra hästar föredrar. Fil. Dr. Andrew McLean har även - framgångrikt - tränat en del av sina undersökningshästar genom att bara använda "klia på manken" som den enda positiva förstärkningen (utan att ha använt sig av negativ förstärkning alls). Och forskare vet att hästar är känsliga vid beröring, mycket känsligare än vad folk brukade ana. Vissa forskningsgrupper har även demonstrerat hur olika hästar reagerar och svarar på olika sorters massagetekniner vilket har visat att de är mycket känsliga djur samt har förmågan att urskilja minsta lilla skillnad i beröringen.
 
Vi vet nu att hästar föredrar den mjukare beröringen, och min gissning är även att de förmodligen inte har någon förståelse för konceptet av den ärofyllda och sportsliga high-fiven de får inne på tävlingsbanan. Jag förstår dock att det kanske känns lite antiklimatiskt där ute om ryttarna skulle sluta "smäll-klappa" deras hästar efter felfria rundor och istället börjde klia dem på manken. 
 
Dock är det en del dressyrryttare som börjat med detta , och det fungerar. Givetvis samlas inte en riktigt likadan publikmassa som vid hopptävlingar. (Med det sagt skulle ni hört det enorma folkjublet efter att Charlotte Dujardin och Valegro avslutat deras kür!) Men, en vänlig smekning eller ett litet kliande fungerar finfint för att få fram "Duktig polle, det där gjorde du bra"-budskapet så mycket bättre än vad någon mänsklig "smälla till-tradition" någonsin skulle kunna.
 
Hur brukar du tacka din häst efter en riktigt bra ritt?
 
Hästhälsa, Viktigt och Läsvärt | | 4 kommentarer
Upp